Resa till nattens ände
Louis-Ferdinand
Céline
529 s. Norstedts
(Voyage au bout de la nuit) Översättare: Kristoffer Leandoer
Av misstag slungas
Ferdinand Bardamu in i första världskriget. Världskriget i sig visar sig också
vara ett, enligt Bardamu, ”gigantiskt misstag.”
”Aldrig har jag känt mig så onödig som bland
allt kulregn och solsken. Ett enormt världsomspännande hån.” Detta konstaterar
Bardamu när han står där på slagfältet och inte kan begripa varför gestalterna
några hundra meter framför honom, förmodligen tyska trupper, försöker göra hål
i honom med sina gevär. Romanen fortsätter i samma tempo. Trots att Bardamu
några hundra sidor senare befinner sig i Paris, efter några omvägar i ett
svältande och fattigt New York och i Afrikas djupaste djungler, känner han
fortfarande kulorna vina i höjd med ansiktet.
Louis-Ferdinand Célines klassiska roman Resa till nattens ände från 1932 föreligger
i en nyöversättning utförd av Kristoffer Leandoer. Romanen som hör till en av
de stora modernistiska klassikerna har sedan 1971 funnits i svensk språkdräkt
av C. G. Bjurström.
Romanen handlar om misstag, beslut som
romanens huvudperson Bardamu i sin okunskap om världens konstitution av misstag
fattar och som leder honom vidare, till nästa misstag. Misstagen avlöser på så
vis varandra. Och tillslut hamnar han där någonstans bortom natten. Liksom i en
bildningsberättelse, förklädd till en pikaresk, kan Bardamu på något vis se
saker för vad de är. Romanens motspänstiga titel vidtar i motsägelsefullhet.
Vad sker bortom nattens ände? Är det dagen som gryr? Är det än djupare, kanske evig,
natt som väntar där?
Likt en nittonhundratalets motsvarighet till
Candide forslas Bardamu av försynen runt jordklotet. Men där Candide var en
storögd optimist, visar sig Bardamu vara en enveten pessimist. Han tror inget
gott om någon. Allra minst sig själv. ”Mod består i att förlåta, man förlåter
alldeles för mycket hela tiden! Och det tjänar inget till, det finns bevisat.
Godheten har man ställt i sista ledet, efter alla människor! Det är inte för
inte. Låt oss aldrig glömma det.”
Misantropisk svada följer på misantropisk
svada. Ibland dyker där upp en och annan semilyrisk beskrivning av världens
fulhet eller farlighet, som när Bardamu, också av en ren tillfällighet, tagit
sig till franskkoloniala Afrika och kontemplerar sitt eget förstånds uppluckrande
under ensamhetens och feberns ok och naturens alltmer framträdande hotfullhet.
Céline skriver: ”Regntid. Där det funnits en
klippa ena dan, fanns det nästa dag bara sladdrig sirap. Det ljumma vattnet
sköljde över en från nertyngda grenar, det spred sig överallt inne i hyddan och
runtomkring den som i en gammal uttorkad flodbädd. Allt rördes ihop till en
enda välling av utskottsvaror, förhoppningar, räkenskaper och så febern, lika
fuktig den. Regnet var så tätt att det täppte till truten på en som en ljummen
munkavle när det slog till. Syndafloden hindrade inte djurens brunstrop,
näktergalarna började väsnas lika högt som sjakalerna. Överallt rådde anarki
och jag var den gaggige Noak i arken.”
Ute på sina resor, men också när han väl
stadgat sig som läkare i en förort till Paris, träffar Bardamu ständigt och
jämnt på en märklig man vid namn Robinson. Det är oklart vem Robinson är. Vi
möter honom tidigt i texten, någonstans ute på den franska landsbygden när han
är på flykt från sitt regemente. Här finns ytterligare en koppling till
Candide, den evigt återkommande karaktären Pangloss. Men där Pangloss i det
närmaste får på ett plakatlikt vis representera den blåögda optimismens
förvånansvärda uthållighet, blir Robinsson snarare en avspegling av världens
samtliga laster: snålhet, lathet, feghet, lömskhet, elakhet, knipslughet. Och
där Candide är överlycklig varje gång han oförhappandes stöter på sin gamla
mentor, som i föregående kapitel vanligen gått makaber död till mötes, blir
Bardamu alltmer besvärad över den ständigt efterhängsna Robinson, besvärad både
av sina paradoxala skuldkänslor gentemot honom men också att Robinson påminner
honom om världens ruttenhet.
Precis som de allra flesta mästerverk är Resa till nattens ände en komisk text, i
samma tradition som Francois Rabelais Gargantua
och Pantagruel och Laurence Sternes Tristram
Shandy. Den sprudlar av den mörkaste av galghumor. Céline var före Beckett
med att beskriva kroppens och förståndets dråpliga skrumpnande. Vi finner här
samma slags slapstick-artade förväxlingar som i exempelvis I väntan på Godot eller Murphy.
Också en liknande sorg tynger ner textmassan och får den att digna men aldrig
brisera. Humorn och allvaret är som kommunicerande kärl. Vid flera tillfällen
dyker skratten upp vid de mest opassande tillfällen. Céline gör på så vis
läsaren förlägen, skamsen över att ha skrattat åt någons lidande eller bortgång.
Men det är också ett uttryck för vad han vill säga. Människor vill inte
varandra väl. Tvärtom är det att slänga varandra åt hajarna det som de allra
flesta egentligen önskar, åtminstone enligt Célines ontologi. ”Att förråda är
som att öppna ett fönster i ett fängelse. Alla vill, men det är inte så många
som kan.”
Céline
lyckas framkalla skratt genom sitt drastiska och orättvisa sätt att formulera
sig, sin oförlåtande bitterhet över alltings inrättning. Han gnäller över i
princip allt, sex, fattigdom, sjukdom, kroppen, döden, livet, städer,
civilisation, natur, läkarkonsten och människor, i synnerhet människor. Den
melankoli som alltid bubblar under skrattsalvornas grytlock är drabbande och
djup, nattsvart den med precis som humorn.
Eftersom det handlar om en nyöversättning,
vill jag lyfta fram dess absoluta förtjänst. Där den tidigare översättningen
lade tonvikten vid Bardamus koleriska retorik och i synnerhet accentuerade det
galghumoristiska slangspråket, får Leandoer fram den sorg som präglar humorn
och som underbygger den och som i slutändan gör den nödvändig. Resa till
nattens ände skulle kunna vara tidernas mest deprimerande bok (vilket den
kanske också är), men åtminstone kan man flabba när man gått vilse där
någonstans på andra sidan livet, vid nattens ände.
Oscar Westerholm
