Jag mindes inte
längre anledningen till varför jag gav mig iväg, men när jag låg där på däck och
hörde vågornas brus när de bröts mot skeppets skrov och kände solen steka mot
min hud var inte längre minnet något jag lade någon vikt vid, även om det
alltid varit vad som hållit mig flytande.
Minnet fanns inte längre. Men trots att jag inte mindes något kunde jag i
alla fall föreställa mig saker. Jag föreställde mig ting som lätt förväxlades
med minnen. På detta sätt kunde jag åtminstone skapa mina minnen, minnen
som förvisso inte var verkliga men som jag ändå fann en enkel glädje i.
Jag föreställde mig bland mycket annat att
det gått flera år sen dagen då jag slutligen tog min väska och gav mig ut i
natten för att gå ombord på båten som skulle resa i gryningen.
Mina föreställda minnen satte jag ihop som
små pussel. Jag visste att jag en gång varit mänsklig och att jag förmodligen
delade erfarenheter med människor. Dessa erfarenheter läste jag om i böcker som
fanns i skeppets bibliotek, och allteftersom böckerna letade sig från materien till mitt medvetande skapade jag en identitet.
Givetvis glömde jag böckerna. Det kunde
hända (och detta är inget minne, enbart en logisk slutledning) att jag efter
att jag stängt igen en roman av till exempel Dickens eller Flaubert, att jag
påbörjade den på nytt, helt utan något grepp om vad jag just ägnat föregående timmar
åt.
Vi talade aldrig om minnet på skeppet.
Minnet hade förvisso alla haft någon gång i sina liv, men samtliga var nu
angelägna om att inte nämna det vid namn. Och eftersom alla var döda saknade
minnet innebörd och vi var förvisade till havets mest avlägsna områden.
Vi lade till vid hamnar i städer jag aldrig
hört talas om (förmodligen för att jag glömt bort dem). Vi stannade i tre år i
en hamn utan namn i ett land som verkade vara krigshärjat. Det var inte svårt
att få sovplats eftersom staden var övergiven. Skuggorna av de forna invånarna
var alltjämt kvar, men de var inte aggressiva utan sällskapssjuka.
Där tog vi igen den vila vi gått miste om,
vi sov i tre år. När vi slutligen vaknade, åt vi allt salt vi kom över och några
månader senare var vi återigen ute på haven. Innan vi reste tvingade skuggorna
på oss de husdjur som de avlat fram under vår törnrosasömn. Vi vägrade ta emot
den påstridiga gåvan, vilket ledde till svåra stridigheter. Eftersom vi
tillhörde två olika ontologiska hierarkier beordrade vi våra skuggor att skära
halsen av samtliga invånare.
Vår kartläsare, som länge lidit svårt av dödmanscancer,
dog igen en blåsig natt och följande morgon, när världen lättat upp och solen
återigen spred sitt morgonljus över skeppets sorgsna skepnad, tog vi farväl av honom (och vår navigation)
under ceremoniella omständigheter. Kistan flöt runt bland blomblad, bland vågor
som skummade mot träet, tills den sjönk och vi seglade vidare i okänd riktning.
