Observera utan förvåning

Mamma, mamma.

   Ja.

   Mamma, mamma.

   Varför håller du på så där?

   Mamma, mamma.

   Mamma stannade och vände sig om.

   Varför håller du på så där?

   Mamma, mamma.

   Jöns tittade ner mot mamma.

   Jag stod några meter bort och såg dem stanna. Jag hade en tidning hoprullad under armen.

   Jag var inte förvånad. När sommaren kom började Jöns gnälla så fort posten var fem minuter sen. Han gnällde på hästarna i hagen, på fåglarna i skyn, hur flugorna surrade och hur de fastnade i marmeladen och hur de dog långsamt och förmodligen inte utan plågor.

   Jag ropade till Jöns att han kunde få kalla mig pappa. Han rynkade på näsan och lät vattnet rinna, rinna och det rinner än.