Glömskans skepp

Jag mindes inte längre anledningen till varför jag gav mig iväg, men när jag låg där på däck och hörde vågornas brus när de bröts mot skeppets skrov och kände solen steka mot min hud var inte längre minnet något jag lade någon vikt vid, även om det alltid varit vad som hållit mig flytande.

   Minnet fanns inte längre. Men trots att jag inte mindes något kunde jag i alla fall föreställa mig saker. Jag föreställde mig ting som lätt förväxlades med minnen. På detta sätt kunde jag åtminstone skapa mina minnen, minnen som förvisso inte var verkliga men som jag ändå fann en enkel glädje i.

   Jag föreställde mig bland mycket annat att det gått flera år sen dagen då jag slutligen tog min väska och gav mig ut i natten för att gå ombord på båten som skulle resa i gryningen.

   Mina föreställda minnen satte jag ihop som små pussel. Jag visste att jag en gång varit mänsklig och att jag förmodligen delade erfarenheter med människor. Dessa erfarenheter läste jag om i böcker som fanns i skeppets bibliotek, och allteftersom böckerna letade sig från materien till mitt medvetande skapade jag en identitet.

   Givetvis glömde jag böckerna. Det kunde hända (och detta är inget minne, enbart en logisk slutledning) att jag efter att jag stängt igen en roman av till exempel Dickens eller Flaubert, att jag påbörjade den på nytt, helt utan något grepp om vad jag just ägnat föregående timmar åt. 

   Vi talade aldrig om minnet på skeppet. Minnet hade förvisso alla haft någon gång i sina liv, men samtliga var nu angelägna om att inte nämna det vid namn. Och eftersom alla var döda saknade minnet innebörd och vi var förvisade till havets mest avlägsna områden.

   Vi lade till vid hamnar i städer jag aldrig hört talas om (förmodligen för att jag glömt bort dem). Vi stannade i tre år i en hamn utan namn i ett land som verkade vara krigshärjat. Det var inte svårt att få sovplats eftersom staden var övergiven. Skuggorna av de forna invånarna var alltjämt kvar, men de var inte aggressiva utan sällskapssjuka.

   Där tog vi igen den vila vi gått miste om, vi sov i tre år. När vi slutligen vaknade, åt vi allt salt vi kom över och några månader senare var vi återigen ute på haven. Innan vi reste tvingade skuggorna på oss de husdjur som de avlat fram under vår törnrosasömn. Vi vägrade ta emot den påstridiga gåvan, vilket ledde till svåra stridigheter. Eftersom vi tillhörde två olika ontologiska hierarkier beordrade vi våra skuggor att skära halsen av samtliga invånare.   

   Vår kartläsare, som länge lidit svårt av dödmanscancer, dog igen en blåsig natt och följande morgon, när världen lättat upp och solen återigen spred sitt morgonljus över skeppets sorgsna skepnad, tog vi farväl av honom (och vår navigation) under ceremoniella omständigheter. Kistan flöt runt bland blomblad, bland vågor som skummade mot träet, tills den sjönk och vi seglade vidare i okänd riktning.