Keep on truckin' (Statist)

när de satte på ett extra-huvud på mitt huvud tänkte jag OK? vad är det nu de ska utsätta mig för? detta är en ny nivå av vad det nu är jag håller på med kort sagt och utan någon vidare notis sattes det igång fortsätt berätta keep on truckin’ et cetera som det heter eller/och ovanför mig seglade den sedvanliga mekaniken roterande ljus gnistrande optik och i mitt öra surrade det obehagligt röster spelades av och an upp för mig i olika tonlägen det knastrade och brummade och jag undrade när ska det här ta slut? musik dånade utan partitur ostämt och dolt bakom ljudbarriärer allt blandas ihop precis som det brukar göra inget är urskiljbart i sin egenhet jag knaprade på en tablett jag hade med mig i en liten låda minttabletter för tillfällen sprängfyllda av nervositet munnen torr svalget torrt ögonen torra lyktor välmenande eller olycksbådande blänker i natten men är det natt här? navigationen går dåligt för mig jag håller i en mugg med skållhett kaffe det rör sig bakom buskagen jag sätter mig på en märker jag för sent blöt parkbänk med en blöt tidning sitt inte där! när är min tid inne ja den tid då jag inte längre behöver det här? pang! sa någon och det var för mig en fras jag aldrig tidigare hört ja eller ja hört i detta specifika sammanhang det vill säga något helt nytt här och nu och det sprang fram ett pang! ifrån någonstans jag vet inte var känner mig en smula desorienterad ha-ha! för att inte överdriva någon sa och sätt igång pang! jag fann mig då helt plötsligt bestört på riktigt när en naken spenslig rabiat uppenbarligen sjuklig gubbe med ett långt grått och malätet skägg eller bör jag säga karaktär eller? vad ska jag kalla honom? gubben det vill säga för att inte krångla till saker i onödan? kom störtande mot mig vrålande obsceniteter uppenbarligen riktade mot mig var det något jag gjort? jag kände mig helt plötsligt där ja där på låtsas skulle det ju vara jag kände mig trots alla försäkranden om alltings fundamentala pålitlighet et cetera om alltings genomskinliga karaktär här et cetera att jag kunde lita på allt som hände här et cetera att inget var på riktigt och så vidare men där och då undrade jag var det något han ville mig ville han såsom det framstod för mig då döda mig? och utan att jag hann formulera frågan klart och tydligt för mig själv svisch! flög mitt extra-huvud av mitt huvud och landade på golvet under mig roterade några varv fortfarande innesluten i händelsens nav och på mitt riktiga huvud var en av mig fram tills nu okänd anordning som uppenbarligen utan att jag tillfrågats hade monterats mitt på min hjässa den sprutade ut en mörkröd vätska som skulle föreställa blod var det blod? mannen som såg jag nu stod framför mig viftade med en lång sylvass kniv precis framför min blick han log mot mig och skrattade ett fåraktigt skratt och någon skrek ut i min förtvivlat förvirrade tillvaro att bryt det var OK vi behöver inte ta om det et cetera du kan gå hem nu va? ja du kan gå hem nu sa de till mig vi behöver dig inte längre tack så mycket för att du ställde upp men tänkte jag var det inte mer än så här hur många hundra blir det i lönekuvertet? jag kom ut på en bakgata till filmstudion och tittade mig omkring det regnade och var kallt allt var precis som det borde vara i mitt läge kallt och ödsligt och mitt uppe i ett skapande av andra världar mitt hår hängde i testar fortfarande kletigt och strävt efter allt låtsasblod som pumpats upp ur min hjässa för att simulera en ja vad var det för något? det hade jag inte tänkt på innan men förmodligen en helt godtycklig och alldagliga avrättning av någon oskyldig stackare ute på en promenad som den oskyldiga stackaren förutsatte var en harmlös aktivitet jag mindes inte om scenen jag figurerat i som statist var menad att utspela mitt på dagen eller mitt på natten eller inte mitt i någonting utan mitt emellan et cetera i alla fall så såg jag förmodligen ut som ett rånoffer eller ett mordoffer eller ett offer för misshandel jag såg inte fram emot att se scenen förresten vad var det för en serie/film jag medverkat i? jag höll inte längre koll på alla mina statist-uppdrag jag blev uppringd som oftast dagen innan eller som sämst bara några timmar innan inspelning och jag tackade aldrig nej det var omöjligt tackade man nej en gång så ringde de aldrig upp igen jag gjorde misstaget flera år sedan det tog ett halvår för mig att komma tillbaka till att få göra ett statistjobb i månaden nu var jag uppe i snitt fem-sex statistjobb i månaden det var bra eller det var OK nätt och jämnt gick jag runt på det med mitt vikariat som matematiklärare efter att ha vimsat runt en stund hittade jag tillslut ut ur studio-området jag tog första bästa buss in till stan och därifrån tog jag tunnelbanan hem till min lägenhet i förorten det hade hunnit bli kväll när jag äntligen steg av vid min hållplats i fjärran hördes dånet från motorleden jag gick över stora högar av höstlöv jag råkade trampa i en hög med hundbajs jag stod ett tag och svor och skrapade min sko fördärvad mot asfalten och sedan mot trottoarkanten för att eventuellt komma åt skiten som kilats in i fårorna jävlar helvete sa jag ovanligt lugnt och rationellt eller det var i varje fall så det lät tänkte jag och jag doppade skon i en pöl och såg hur den ljusbruna avföringen lösgjorde sig från gummit och sjönk i porösa fragment som beblandades med grusbottnen regnet vidtog jag sprang och var på hemvägen nära att halka flera gånger jag steg innanför dörren torkade av mina blöta skor mot dörrmattan ropade efter Jonna hallå hallå jag är hemma inget svar lägenheten var mörk jag gjorde middag och satte mig framför teven jag vaknade av att dörren slog igen maten hade blivit kall teven flimrade jag trodde inte teveapparater kunde flimra längre sa Jonna bakom mig jag tittade upp på henne och hon log mot mig och jag glömde le mot henne vilket förstod jag senare när vi låg i sängen hon hade tagit illa upp av jag bad om ursäkt hade haft en så jäkla bisarr dag hjärnan hänger inte ihop det gör inget sa hon är du ledsen över något? och jag sa ja för det där med halshuggningen hade faktiskt berört mig rätt så illa hon skrattade när jag berättade det vilket gjorde mig sur jag sa det är inget att skratta åt tänk om han missat tänk om han träffat exempelvis min panna och gjort ett jättelikt snitt rakt in i min hjärna och gjort mig helt dum i skallen det var på kornet det var en riktig kniv det var fan inget att leka med jag förstår inte vad det är för sjuk film/serie jag varit med i som tillåter sådana humanitära- och säkerhetsövertramp jag ska ringa facket i morgon har ni ens ett fackförbund? jag sa att javisst har vi det men det jag inte sa var att vi statister inte prioriteras överhuvudtaget till och med facket tycker att vi ska ta den där bak om det är det vi får vi måste vara nöjda med vad de ger oss det är på nåder et cetera jag sov oroligt hela natten vaknade upp med gubben med det äckliga skägget på min hornhinna hjälp mumlade jag bakom en förvirrad panik jag somnade om och vaknade tidigt av att jag ville springa så fort jag kunde från skådeplatsen jag så småningom insåg var min relativt harmlösa säng Jonna låg bredvid mig sov lugnt och tryggt helvete tänkte jag och tittade på min mobildisplay och såg att klockan var sex på morgonen det var mörkt ute det renade regnet smattrade mot fönstret kaffet smakade skit och någon aptit hade jag inte ändå stekte jag några ägg mest för sakens skull lukten brukar av någon anledning göra mig lugn till sinnes jag satte på teven ingen sändning ännu på de statliga kanalerna de kommersiella dundrade igång som vanligt när jag zappade över till dem och svosch så var jag inne i livet igen allt angrep mig som vanligt jag tuggade på ett torrt ägg och drack kaffe och tittade på någon serie som inte lyckats få en bättre sändningstid än halv sju en lördagsmorgon tänk det är här jag kommer att hamna tänkte jag det är här som den skit jag figurerat i kommer att dumpas rakt ner i tablån det där speciella området avsett för all skräpteve som av någon outgrundlig anledning producerats och som jag är en del av tänkte jag och som jag är en helt ovillig del av tänkte jag och som jag tyvärr inte kommer ifrån tänkte jag och som jag aldrig kommer att kunna respektera mig själv för att jag gör tänkte jag och allt bara går om och om igen tänkte jag och jag bara dör varenda gång tänkte jag ja jag är en sådan där statist vars nisch är att dö hela tiden dö vareviga gång jag tror inte det finns någon professionell skådespelare som har en lika stor erfarenhet av att dö som jag har tänkte jag ja jag undrar jag hur många gånger jag fått hosta upp blod i näsdukar hur många gånger jag krossats under en bil hur många gånger en hund slitit mig i stycken tänkte jag hur många gånger en galning skjutit mig knivskurit mig skalperat mig våldtagit mig ätit mig kastrerat mig et cetera tänkte jag och tuggade på ägget som var fnasigt istället för frasigt kaffet smakade skit som sagt och jag fiskade upp en cigarrett ur mitt skrynkliga paket på soffbordet jag gick ut på balkongen tittade ut i regnet klockan var nu ja vad var den? kvart i sju jag rökte och stirrade på vattnet som skulle dränka hela lördagen ja vad skulle man annars göra en lördag? vafan skulle man ta sig för? fanns det något att göra? första etappen blir väl att invänta Jonnas uppvaknande ja fast det lär väl inte ske först förens klockan elva åtminstone hon sover ofta väldigt länge det gör jag vanligtvis också men idag nej sömnen tilltalade mig inte idag sömnen var inte behaglig idag cigarretten slängde jag ut i mörkret och den slets in i de våta vindarna jag stängde balkongdörren och huttrande virade jag in mig i en filt och satte mig ned i fåtöljen måndag igen jag duschar innan jag åker till jobbet står i en kateder hela dagen vrålar och saliverar framför en hop obegåvade ungdomar kommer hem ensam vet inte vad jag ska göra sitter i fåtöljen äter ägg och tittar på Friends igen och igen tänker igen tänk 

"Bakom kulisserna: Snövit och de sju dvärgarna"

INT DVÄRGARNAS STUGA-KVÄLL

Det är dans och sång i DVÄRGARNAS STUGA. Klipp till närbild på en samling djur står och tittar in på händelserna från Skogen. SNÖVIT dansar sjungandes runt med TOKER och PROSIT. KLOKER på mandolin, GLADER på joddel-sång, BUTTER på orgel och TRÖTTER på klarinett, alla de spelar en uppsluppen melodi (Den Tokiga Sången). PROSIT nyser helt plötsligt och alla skrattar.

                   WALT

Bryt! Bryt, för bövelen!

En verklig person, WALT, 36 år, stiger in på det animerade dansgolvet.

                   PROSIT

(Dåsig, gråtmild) Men det står ju i manuset? Det står ju i manuset att jag skall nysa, gör det inte det, va, det står ju i manuset (skälver på rösten), gör det inte det Kloker? 

Det tåras i PROSITS ögon. Han tar fram en burk med antidepressiva och stoppar två tabletter i munnen som han sväljer utan någon dryck till.

                   KLOKER

(Till WALT) Jag förstår inte vad det är du vill åstadkomma.

                   WALT

Jag får själv svårt att förstå det med det här i största allmänhet inkompetenta teamet. (Till BLYGER) Men bra spelat där, Blyger. Man kände verkligen det djupa trånande och katastrofala misslyckande i att vilja förmedla din individualitet! Mycket bra, mycket bra! (Till KLOKER, insinuerande) Vi tar fem minuters paus. Repetera gärna lite, om ni känner att ni har tid. (Till sig själv) Jag behöver en cigg. (Han tänder en cigarrett och tittar på Snövit) Och, förresten, min sköna, utsökt agerat! Helt makalös strålglans som emanerar från din späda uppenbarelse! Magnifikt! Superbt!

                   BUTTER

(Viskar till KLOKER, menat att SNÖVIT ska höra) Vem är hon mest lik, Saddam Hussein eller Margaret Thatcher?

De båda skrockar frodigt. BUTTER tar upp ett nummer av den kommunistiska tidskriften Proletären och sätter sig för att läsa den vid sidan om. 

                   SNÖVIT

Walt, måste alla fönstren vara stängda? Det luktar lustigt och instängt här? Oj, fönstren är visst redan öppna? Varför luktar det så konstigt då? Walt, det luktar märkligt här? Liksom instängt och sunkigt?

BLYGER står mitt på scenen och darrar av nervositet. SNÖVIT står nära honom, hon tittar ner på honom. 

                   WALT

(Röker) Mm.

WALT ser trött och förvirrad ut. Hans mobiltelefon ringer. Han svarar.

                   WALT

Disney! Nej men tjenare din gamle skojare! Nej, visst inte, du stör inte, det är ingen fara... jag tänkte ändå gå en sväng runt stugan här ja, ja... ja, absolut. Småfolket lever härligt här ute i ingenstans... aa, mm, javisst... Ja, men jag har ju alltid sagt att du är ett geni... Va? Vadå? Nej, allvarligt talat? Sa han det? Vadå, Tyskland? Jo, men ni är ju rätt lika varandra, faktiskt... det är en god idé, men...(WALT försvinner från scenen).

SNÖVIT och DE JU DVÄRGARNA står kvar, utför små aktiviteter.

                    

INT VINDSRUM-NATT

BLYGER sitter höljd över ett skrivbord. Ett vaxljus fladdrar flämtandes. Ljudet när pennan rispar mot arket. Han stannar; tittar upp och in i en rund liten sliten spegel som sitter på väggen framför honom. Hans ansikte är fårat av sorg och vemod. Han ser mer öppen ut än vad han gjorde i föregående scen. Speakerröst (BLYGER):

Om hon kunde se mig för den jag är, den jag är på riktigt. Det kommer aldrig ske. Vi är för långt ifrån varandra, både längd och statusmässigt. Hon vandrar bland molnen, och jag, jag vandrar i de mörka, ensamma gruvorna. Kära Snövit... nej... så kan jag inte börja... alltför mycket av programförklaring... jag är ju inte prins stilig direkt, inte kan jag slänga mig med fraser likt ”kära X” eller ”min älskade X”... Snövit, min vackraste ängsblomma... hmmm, nu börjar det likna något... hm, ja: Snövit, min vackraste krokus. Jag har tagit min tillflykt till vårt vindsloft som vid denna stund på dygnet utlovar ensamhet (klockan är, ser jag nu när jag tittar ner på mitt armbandsur, halv tre på morgonen – morgonljuset kommer tidigt till dessa trakter, snart kommer alla mina kamrater att vakna till liv ur dvärgens dvala och vi ska tillsammans vandra de ensliga dalarna fram till gruvan där jag ända sedan från första dagen jag såg dig, Snövit, letat efter den största och härligaste av alla diamanter till dig). Mitt hjärta brinner för dig. Så, nu var det sagt. Mitt hjärta går i bitar varje gång jag ser dig, mina ögon tåras inombords och stora skyfall av saltvatten brusar runt i min hjärna. Ja, jag har svårt att visa mina känslor. Till det yttre är jag och lär alltid förbli den blyga av dem alla. Kloker och Toker har båda fått hålla dig så när, dansat och utan några synbara besvär slängde de runt dig i en uppsluppen dans. Till och med Butter! Jag vet inte vad jag ska säga. Jag gnölar när jag nu sitter här och försöker kontrollera mina känslor. Tårarna trycks upp i min hjärna och det mörknar för min blick.   Jag stammade, stirrade på dig – hur du glad och bekymmerslös virvlade fram likt nordanvinden. Jag stammade och försökte sluta stirra på dig. Butter hade lagt märke till mitt omedvetet ohöljda intresse, och nu flinade han insinuerande. Jag trycker sedan den dagen mina flammande begär längre och längre ner i min själ. Snövit, jag vill föreställa mig att jag väntar på dig där, där nere i avgrunden av mitt hjärta. Men något säger mig att du kommer försent. Det finns ingen mening i att jag närmar mig dig. Bättre kandidater knackar på ditt hjärtas dörr, mer stiliga och välklädda herrar aspirerar på dina ögons bottenlösa känslouttryck...

Zoomar ut från skrivbordet, ut från takfönstret och kameran flyger iväg över skogarna. Vi ser hur morgonen gryr och hur en tyst åska blixtrar borta vid horisonten. Speakerröst tystnar bort och musik ökar (Den lycklige änkans vals) i takt med att vi kommer längre bort från stugan.

Tonar ut.  

                  

INT FIKARUM I GRUVAN-DAG

Ett av lysrör upplyst rum. På väggarna hänger pin-upp-affischer och playboy-kalender för året 1936. På diskbänken belägen längs högra långsidan av rummet står ett diskställ, en mikrovågsugn och en kaffebryggare som brummar. Runt ett avlångt fikabord, alla med varsin kaffekopp framför sig med gruvföretagets logga tryckt på (förutom Butters, på vilken det står SLAVEN), sitter DE SJU SMÅ DVÄRGARNA. Alla har på sig arbetsställ som används i gruvarbete. Några av dem röker, några har en snusdosa som de antingen fipplar med eller har liggandes på bordet. Det harklas och någon spottar i en mugg. En trasig kartong med vaniljkakor står mitt på bordet. En bunt med papper, solkiga och gula med en klammer som håller samman dem, ligger framför Kloker.    

                   KLOKER

Vad säger facket, Butter? 

KLOKER tittar på BUTTER.

                   BUTTER

Det står klart att det är ett kontraktsbrott om vi inte genomför det här. Det var vi alla medvetna om när vi gick in i det. Det är så refrängen går.

                   GLADER

Jag är så jävla trött på att ha en yrhätta av den kalibern i mitt hus.

                   BUTTER

Inget säger att vi faktiskt måste uppfylla något slags trevnadsprincip. Att ställa till lite besvär för våran diva är inget som bryter mot något kontrakt.

                   KLOKER

Men kanske vår generella uppfattning om dygd och sedlighet.

                   BLYGER

(Undertryckt ilsket till GLADER) Sen så är det inte bara ditt hus, din... din... åh!

BLYGER blir illröd i ansiktet, tar ett djupt bloss på sin cigarett och försöker gömma ansiktet i sitt skägg. Alla tittar på honom. Det ringer i KLOKERS telefon. Han svarar.

                   KLOKER

Kloker… ja… mm… nej, vadå? Okej... ja, vi ska tänka på det.

                   TOKER

(Viskandes till BUTTER) Vem är det? Vem är det som ringer tror du?

                   BUTTER

Håll käften, ditt aborterade foster.

                   TOKER

(Lägger på luren) Ja, nu har vi fått produktionsledaren på oss också. Han påstår att vår diva är missnöjd vår personliga hygien och hotar Walter med att om vi inte gör något åt den så kommer hon att sluta. Butter, kan inte du kolla med facket och se vad vi har för rättigheter i det här? Jag känner att mitt huvud håller på att explodera. Jag har fan utvecklat tinnitus på högra örat av all stress den där snorgärsen Walter lägger på mig.

Alla skrockar. Butter tänder en cigarrett, ser eftertänksam: drar ett djupt bloss, tittar upp i taket.

                   BUTTER

 Man vet ju hur de är.

                   TOKER

(Skriker) Hur då menar du? Vilka? Åh, vilka?

                   KLOKER

De unga borgarbrackorna från västerut.

                   TOKER

Åh, visst saknar vi idag fröken Snö... håhå... vit... så vit som snö! Åhå, är inte det en film av Jan Troell? Jag bara frågar...

                   KLOKER

Du behöver inte hålla på och spela efterbliven nu, ditt debila kräk.

                   BUTTER

Förresten, på tal om att inte visa sitt riktiga ansikte. Jag läste något synnerligen gripande i Proletären imorse. Hör här gubbar: ”Mitt hjärtas bränder/ Vill jag släcka vid dina vitskummiga stränder/ Ditt kön är en ros som slår ut och jag dricker istället gin”.

                   KLOKER

Tänk om man ändå hade tid att grotta ner sig i såna känslor. Inte sant, eller vad säger du, Toker? Vad säger du, din gamla dåre?

TOKER fnissar. Tungan hänger ur hans gap medan han stirrar blint på BLYGER som verkar koncentrera sig på att inte titta på någon av de andra.

                   BUTTER

Tänk att såna grejer publiceras bredvid en spalt med text av pappa Karl och storebror Josef. Men, det är sant, det är ju givetvis tagen ur sitt sammanhang. Kontextualiserar man, så får den en helt annorlunda betydelse. Eller, vad tror du, Blyger? Vad skulle du säga?

PROSIT tar upp en burk med antidepressiva ur fickan och stoppar två tabletter i munnen och sväljer med en klunk kaffe.  

                     

                  

        

EXT BRUNN-DAG

SNÖVIT står och tittar ner i en önskebrunn, speglar sitt ansikte i brunnsvattnet. Fågelkvitter, små vita duvor trippar runt på marken runt henne. SNÖVIT sjunger på en uppsluppen sång om att hon en dag kommer träffa en stilig prins som ska ge henne den uppmärksamhet och hängivenhet hon förtjänar. STILIG PRINS, 23 år, dyker upp bredvid henne, speglar också sitt anlete i önskebrunnens vatten.

                   STILIG PRINS

(Sjungandes) Gooooodaaaaag!

                   SNÖVIT

(Skrämd) Åh!

                   STILIG PRINS

Skrämde jag dig? (SNÖVIT springer ifrån honom, uppför trapporna till huset hon delar med DEN ELAKA STYVMODERN. Musik som går tungt på stråkarna spelar en melodi ämnad att visa att hon är rädd) Vänta, snälla vänta! Spring inte iväg. (SNÖVIT gömmer sig bakom ett draperi, tittar ner på STILIG PRINS från ett fönster. STILIG PRINS börjar sjunga) Nu när jag känner till dig/ Snälla, hör vad jag har att säga! Åh, jag äääääääälskar... (SNÖVIT kommer ut på balkongen och tittar ner på STILIG PRINS)

                   SNÖVIT

(Stämmer in i STILIG PRINS sång: de sjunger tillsammans) Äääääääällllskarrrr diiiiii (Kameran panorerar från bilden av den nu på balkongen ståendes SNÖVIT upp mot fönstret där DEN ELAKA STYVMODERN ska stå och avundsjukt betrakta deras ungdomliga kärleksritual)iiiiiiigggggggg.

Den som står i fönstret är istället BLYGER.

                   WALT

(Skriker gällt och aggressivt ur megafonen) BRYT! Vad i helvete ska det här betyda?! Varför står han där?! Det är ju Den elaka styvmodern som ska stå där?! Var är hon nånstans? Ta bort dvärgen från fönstret! Åh, jag blir tokig! (WALT bläddrar i en pappersbunt som sitter ihop med en klammer) Vi har ju en dvärgfri dag idag! Vi har inte råd med såna här idiotiska tabbar! Helvete! Jävlar! (Han sparkar till sin regissörsstol och börjar gråta) Åh, vi som har en sån liten budget, åh, ve å fasa!

                   BLYGER

(Talar genom den mikrofon som det var meningen skulle fånga upp DEN ELAKA STYVMODERNS ”bittra monolog”. Det är dålig ljudupptagning, på grund av en undermålig ljudutrustning. Saker utelämnas på grund av glapp i apparaturen. Det knastrar och för oväsen.) Snövit...lskar di... hjärtat... åh... (ett högt diskant pipande) Snö... jag... men så är det ju så att...

                   WALT

(Gråtandes, rytandes genom megafonen) Vad håller han på med?! Åh, kan inte någon hämta Prosits antidepressiva?! Jag skjuter mig själv snart om ingen gör något?! HALLLÅ?! 

                   SNÖVIT

(Rörd) Det verkar vara mig han talar till?

                   STILIG PRINS

(Röker en cigarett iklädd solglasögon) Intresseklubben antecknar... Du blir alltid så blödig när du är bakfull, gumman.

                   BLYGER

Jag har skrivit ett brev till dig... det är ett brev som jag skrivit till dig för att... min ljuva sommarblomma, min svallvåg... mitt eventuella... kommer det… Det så härliga ljud från när du diskar våra tallrikar, det ljud som dagligen fyller vårt hus med glädje och trygghet, ja med en vardag, har i skrivande stund... Ja, och även du, trots din upphöjdhet, behöver ju sova, eller... första gången jag såg dig... skönhet... jag såg dig, Snövit, letat efter den största och härligaste av alla diamanter till dig...

                   SNÖVIT

Det här är ju väldigt gripande! Tänk dig: ”hon var levande blott i hans drömmar!” ”Dagarna igenom suktade han efter hennes oskulds blomma!” Vad säger du Walt? Vad säger du, är det inte bra? Gripande, åh så gripande. Och hans lilla kropp...  

                   WALT

(Snyftandes) Jo, jag kanske gillar det. Men, var är den elaka styvmodern?

                   SNÖVIT

Skönt att slippa henne...

                   PRODUKTIONSLEDARE

(Viskar till WALT) Bara inte Den elaka styvmodern hör att hon säger det!

                   BLYGER

Mitt hjärta brinner för dig. Så, nu var det sagt. (Rundgång i ljudet, alla i inspelningsteamet hastar sig för att hålla för öronen) Mitt hjärta går i bitar varje gång jag ser dig, mina ögon tåras inombords och stora skyfall av saltvatten brusar runt i min hjärna. Ja, jag har svårt att visa mina känslor. Till det yttre är jag och lär alltid förbli den blyga av dem alla.

                  

                   SNÖVIT

Åh, så gulligt! Filmar du det här, Walt? Filmar du det? Se till att filma det Walt! Det är så gripande! Åh, så rörande!

                   WALT

Min finaste talang, mina drömmars projicering på verkligheten, min högsta önskan i världen, min Greta Garbo, min Ingrid Bergman, min Monica Zetterlund, min... öh... ja jag filmar det... (till KAMERAMAN) du filmar detta, va?

                   KAMERAMAN

What? What’s that you say?

                   WALT

(svensk brytning) You are filming this, right?

                   KAMERAMAN

Sure I do. Was it ”Cut” you said earlier? I thought it was part of the film. Really avant-gardish stuff, you know, with the Lynchian Dwarf with the speech impediment... Like really Meta and all... I was like thinking of Godard, Kiarostami, you know, Makhmalbaf, Haneke, Renais, Fellini, Cassavetes... I like: Hey, this guy knows how to do it, he knows how to roll, you know... Sorry, boss, I don’t understand when your speech is translated into Swedish, this won’t happen again... promise!

WALT tittar frågandes på KAMERAMAN. Vänder sig till PRODUKTIONSLEDARE.

                   WALT                

 Var är den elaka styvmodern, då? Det är ju hennes scen.

PRODUKTIONSLEDARE säger något på arabiska.

                   WALT

Va? Vad sa du?

PRODUKTIONSLEDARE svarar, pratar fortfarande arabiska.

                   WALT

Men, vad är det här för inspelning egentligen?! Varför blir hennes tal översatt till arabiska?! Snälla någon, skjut mig!

                   BLYGER

Snövit, jag vill föreställa mig att jag väntar på dig där, där nere i avgrunden av mitt hjärta... Men något säger mig att du aldrig... (tjuter gällt i högtalarsystemet, alla håller för öronen. BLYGER talar med brusten stämma) Det finns ingen mening i att jag närmar mig dig... Bättre kandidater knackar på ditt hjärtas dörr, mer stiliga och välklädda herrar aspirerar på dina ögons bottenlösa... da jag har... slutändan är min talang... poesi... Snövit, denna dikt har jag skriv...  ör dig, älsk... älskade älskade lilla vän (rundgång i mikrofonen):

   Snövit, mitt hjärtas bränder

   Vill jag släcka vid dina vitskummiga stränder

   Ditt kön är en ros som slår ut och jag dricker istället gin

   Åh, snövit, jag vill bli bara bara din

   Släpp mig i ditt hjärtas mystiska trakter in

   Vill du bli min… du kommer aldrig bli min...

   Jag kommer alltid vara din...

                   WALT

(Viskandes för sig själv) Vilken ren skit...

                   SNÖVIT

Vad fin han är, åh, så söt! Visst är han fin, Stilig Prins? Inte sant? Vem av dem är det? Är det... sa han Blyger? Vem är den snygga av dem nu igen?

STILIG PRINS säger något på ryska, skrattar till och tänder en cigarrett. SNÖVIT svarar honom på finska och skrattar också. STILIG PRINS skakar på axlarna och plockar upp en tändare ur fickan, inser att hans cigarrett redan är tänd och skrattar återigen till.

                   WALT

Ibland tänker jag att jag borde tagit anställning på den där Helan och Halvan-produktionen som jag blev erbjuden. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag blivit slap-stickkomiker istället för animatör och regissör. Varthän har min skuta flutit? Ack, livet är blott en berusad båt...

                   BLYGER

(Skriker ut i förtvivlan) Jag kommer alltid att vara din, Snövit, min älskade! Jag kommer alltid att vara din! Vad de än säger, vad mina dvärgkamrater än säger, så svek jag dig aldrig! Jag är för alltid din!

BLYGER klättrar upp på balustraden till Den elaka styvmoderns rum, slänger sig ut och faller ner på marken och slår ihjäl sig. Ljud från när alla benen i hans kropp bryts och när skallen spräcks mot marken.

                   WALT

(uppspelt, till kameraman) Fuck me, fick du med det där?

                   PRODUKTIONSLEDARE

(Dyker upp bakom WALTS axel och viskar) Det här lär facket höra av sig till dig om...

WALT vänder sig om och tittar oförstående på PRODUKTIONSLEDARE.

                   WALT

Va? Jag förstår inte när du talar arabiska, prata så man förstår (närbild på WALTS ansikte, han tittar in i kameran och blinkar hemlighetsfullt med vänster öga).

                   SNÖVIT

...men i hennes drömmar var han för alltid levande...

Närbild på SNÖVITS ansikte, en tår strilar ner för hennes kind.

Sorglig musik (förslagsvis Henry Purcells stycke komponerat till Drottning Mary II:s begravning) spelas över ett montage av bilder som visar när WALT sitter vid ett massivt ekträbord och ringer runt till de olika dvärgarna och ger dem beskedet att deras vän och kamrat BLYGER har gått bort. Bilderna korsklipps med en scen där SNÖVIT och STILIG PRINS är hos skräddaren och testar olika utstyrslar lämpade för begravning. Vi hör inte några repliker, det vi ser är närbilder på de olika dvärgarnas ansikten, hur de reagerar inför beskedet. TOKERS ansikte förvrids av en dåraktig sorg. GLADERS ansikte får ett melankoliskt leende. BUTTERS ansikte blir mer buttert. KLOKER ser eftertänksam ut. PROSIT nyser ledsamt och tömmer sedan sin pillerburks innehåll i sitt gap. TRÖTTER somnar och drömmer mardrömmar. Slutligen visas ett fotografi av BLYGER, illröd i ansiktet, med skägget uppdraget till näsan. Bilden tonar ut. Det blir mörkt i en sekund. Sedan tonar en textruta upp.

Textruta på skärmen: ”Denna film är tillägnad BLYGER, den modigaste av alla små människor med talfel som vi någonsin träffat. WALT och SNÖVIT.”        

SLUTSCEN

INT OSCARSGALAN-KVÄLL

”Textrutan på skärmen” tonar ut. Applåder. De sex dvärgarna sitter längst fram i publiken. På deras högra flank sitter SNÖVIT, hon håller STILIG PRINS i handen. På deras vänstra flank sitter WALT, han röker en cigarrett, dricker ur en flaska whiskey och ser förvirrad ut.

                   KONFERENCIER

Är det bara jag, eller håller någon med mig om att det kan vara filmhistoriens största minsta karaktär med talfel någonsin?

PUBLIK applåderar igen, ropar unisont ut glädjestinna rop av extas inför filmens storslagenhet.

                   TOKER

(till BUTTER) Egentligen hade han inget talfel. Han var bara så nervös hela tiden. Stackarn. Det var ju patologiskt, ah, tillslut höll han inte ihop längre. Han behövde hjälp. Gå till en terapeut, åtminstone tre gånger i veckan. Och att den där kvinnan ställde till det för honom, riktigt vred till det i skallen på honom ja, det fick vi ju veta så i efterhand att...

                   BUTTER

Håll truten, din vanskapta tjocktarm! Jag försöker lyssna på vad konferencieren hasplar ur sig för enfaldigheter!

Efter ett dansnummer som försöker återge handlingen i alla filmer som detta år är nominerade till någon kategori, stiger FRANK SINATRA upp på scen. Han ler mot kameran som susar förbi honom och försvinner, fästad i en kran, ut i publikhavet. FRANK SINATRA sjunger en sång om blyga människor och behovet av blyghet i samhället.

                   KONFERENCIER

(Sjunger till tonerna av ”Fly me to the moon”)

         Det var en blyg grabb

         För han hade skabb...

         Världen var ett stort flabb

         Gentemot denna grabb... etcetera

(Efter sången applåderar publiken. Frank Sinatra tackar för sig och börjar.) Jag vill härmed presentera BLYGER som vinnare av en Heders-Oscar: för bästa döda tecknade dvärg-biroll.

PUBLIK applåderar och tjuter till svar. GALAMUSIK spelas. WALT stiger upp på scen och tar emot den minimala Oscarstatyetten med BLYGERS ansikte påklistrat på dess huvud.

                   WALT

(Harklar sig, försöker stå upprätt. Han är berusad. Sluddrar obegripligt. Börjar efter ett tag av obegripligt babbel) Hursomhelst, så vill jag göra det begripligt för er, kära gäster och personal som gjort denna film med mig och under mitt befäl att jag inte vill något annat än säga er att Blyger var en god kamrat och vän... (hick!) Och, inte minst, i alla fall vad beträffar det lokala utbudet idag, en mästerfull och lidelserik skådespelerska! Jag menar skådespelare! Hähä... Inte ens Gene Hackman, Billy Bob Thornton eller Russell Crowe har lyckats skildra den lilla människans storhet lika gripande som BLYGER lyckats göra, i sin talfelsförvrängda kärleksförklaring till vår stora Hollywoodskönhet: Snövit – som, om ni tittar, kära tittare, hähä, ni kan se sitta där och med sin strålglans förläna oss alla en betydligt trevligare vardag och ja ett trevligare liv och så vidare tills bara Gud är kvar och kan döma över oss stackare som på den yttersta dagen fortfarande dväljs här i detta jordeliv. Rättigheterna till denna vår historia, det vill säga den film som ni förmodligen har sett om ni inte somnade nu under denna visning, har redan sålts vidare till ett svenskt filmbolag – därmed den svenska översättningen av filmen som ni nu har tittat på, om ni har tittat på den hähähähä – där Ingmar Bergman ska regissera filmen om BLYGERS liv och hans hopplösa kärlek till SNÖVIT. Filmen går under titeln Den Sjunde Dvärgen och i huvudrollen som BLYGER ser vi Jarl Kulle och som SNÖVIT ser vi Eva Dahlbeck. Det kommer garanterat bli en fantastisk rulle! (Till någon utanför scenen) Va? Jaha, ursäkta då... jaja... Och jag vill tacka alla mina föräldrar; mina föräldrars föräldrar; mina föräldrars föräldrars föräldrar; mina föräldrars föräldrars föräldrars föräldrar; min mamma; min pappa; min mammas mamma; min pappas pappa; min mammas pappa; min pappas mamma; min mammas mammas mamma; min pappas pappas pappa; min mammas pappas mamma; min pappas mammas pappa; och andra människor; och deras mamma; och deras pappa; och deras mammas mamma; och deras pappas pappa; och deras mammas pappa; och deras pappas mamma; och deras mammas mammas mamma; och deras pappas pappas pappa; och jag vill tacka min hund, Jack, och hans mor, Jackie; och hans far, Jackson; och Jackies far, Jackson; och Jackies mor, Jaqcuelin; och Jacksons far, Jack; och Jacksons mor, Jackie; och andra hundar; och deras mammor och deras pappor; etcetera... Och jag tror aldrig att jag utan att jag som barn läst Tolkien och Immanuel Kant skulle kunna fabricera ihop en så komplex och... öh... verklig karaktär som Blyger... så, ja, tack, tack! Skål på er alla!

Galamusik spelas. En bild på när BUTTER läser PROLETÄREN. NÄRBILD: På framsidan av PROLETÄREN står det: ”Filmmagnat utnyttjar arbetaren. DVÄRGKAMRAT BUTTER SÄGER: ’Vi måste ställa oss upp och göra oss större än asen! Arbetarklassen i alla animerade filmer förena eder!’”

Det blir svart.

Slut.