och landskapen,
lummigt beklädda stenbumlingar, sjöar och vattendrag som smiter in under
ormbunkar och maskrosor, mals ner till sublunarisk verklighet. Det gick bra
igår, men idag är allt ett chiffer. Sitter i min kupé på tåget mot Stockholm,
en uppslagen bok i mitt knä, tittar på förbiilande byggnader, ibland tjocka
partier grönska som tar av mot min bakgrund; det var så här jag tänkte mig det,
fast med vissa små, dock ganska så avgörande, modifikationer. Gatorna, som nu
ligger både framför mig och bakom mig, tvinnas samman till ett knippe
vitlöksstinn köttkorv på en marknad i en östeuropeisk by. Allt glor, fönstren
glor ut mot världen utanför min för mitt specifika ändamål ämnade hytt, men
inte orkar jag läsa inte; på alla håll och kanter stås det upp och det glos som
uti bara fan och hans moster. När föremålen gnäller och skriker gällt som
småbarn övergår en mild frustration till gedigen irritation; ett uttryck – paus
– ett uttryck, detta något; detta något som för många blir den mask de, alltsedan
den utlösande faktorn, antagit gentemot verkligheten utanför. Dissociation och
säten som flabbar häcken av sig, ad hoc-antagandena avlöser varandra i något
slags grotesk fylleridans, och här luktar det avföring och lacknafta… ”De poser
som kvinnor genom serietidningens anrika historia avbildats i har nu även
applicerats på män! Och gud så roligt det blir… eller, givetvis, skrämmande,
beroende på vad det är som föredras!” Vad är ståndpunkten som innehas av
blicken som lägger sig likt plastfolie över tillvaron? Trött började jag,
tröttheten var då allt, givetvis, men något sas och man stack ner näsan i det;
frustar och stånkar bakom mig; kräks han eller suckar han eller skrattar han
eller – vadå? Har han barn? Eller är hans röst radikalt förändrad av att
ladugårdar susar-och-dusar förbi likt svallvågor på en Hollywood-strand?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar