Betrakta månen

Kommissarien gillade mig verkligen inte. Han var som min far, med den enda skillnaden att min far gillade mig men hade svårt att tygla sitt temperament när jag var i närheten. När det gick överstyr gick jag ut och tittade på månen – som för var dag kom närmre.

   Tills den en dag försvann.

   Samma dag som månen försvann dog fröken Olsson under mystiska omständigheter. Fröken Olsson hade bott bara några kvarter bort från mig och min far. Och vi hette alla samma sak: Olsson.

   Samma dag som månen försvann och fröken Olsson dog under mystiska omständigheter, sa jag till min far att jag inte orkade med hans temperament längre, att jag inte förstod varför jag skulle behöva stå ut med att han röt sig blå på mig medan jag hjälplöst gestikulerade frågan: vad nu då? Min far var obotligt inbunden. Han sa aldrig vad han tänkte. Och han hade säkert sina skäl.