Mat och blommor

”Every thought is a person.”

Ralph Waldo Emerson

En människa, precis som du och jag, brukade de säga, det var trendigt att prata på det viset om honom, det fanns något i hans blick, ett sug, en hunger, en konstnärlighet, som fick allmänhetens uppmärksamhet att dras till honom. Förslaget att dränka honom förelåg. Helst i vatten. Men anbud cirkulerade därute. Champagne? Vin? Näringssubstrat? Ibland ville man bara ignorera honom. Men det gick inte! Varken det ena eller det andra gick. Det var frustrerande. Ja, och när saker inte gick som det var planerat, spenderade jag alltför mycket tid på att handla matvaror och granska min kropp efter tvivelaktiga pigmentförändringar istället för att känna mig frustrerad över att saker inte gick som de skulle, vilket i det långa loppet kanske hade varit det bästa, att ta ut frustrationen på det som frustrationen kom av, inte sant?

   På stormarknaden var jag givetvis inte heller ensam. Jag hade hoppats på något omöjligt. Är det inte där vi brukar hamna, i de omöjliga önskningarnas drömvärld? Men när jag tänker efter så vet jag inte. Jag vet bara att jag har honom för min blick, blickstilla: stiltje som på havet en natt med en måne däruppe från ett snöre. Han är där, luktar inget, säger inget, gör inget, rör sig inte ens, ja, stiltje, som på nåt jävla konstgalleri, du vet, som en tavla vars realism är nåt som sträcker sig ut efter dig när du vänt ryggen till.

   Jag kände alltid av att det var nåt fel på honom. Hans ögon, som alla beundrade så, stod mentalt ut som uttråkade fotvårtor. Alla bara trodde de var trevliga att titta på, hans ögon. Men jag visste besked. Eftersom hans kropp var konstruerad av satser som refererade till matvaror eller blommor och min primära avslappningsmetod bestod i att handla matvaror eller blommor var det svårare för mig att komma undan honom. Jag såg honom, de trötta fotvårtögonen. Han var där, bland de glimmande äpplena, etiketterna på kexen och kakorna, texten på mjölkkartongerna, i godiset. Den internationella avdelningen på stormarknaden var min oas. Jag kunde varken spanska eller italienska, så de ögon som betraktade mig på spanska eller italienska verkade inte vara vårtor eller fötter, snarare språkfria produkter, vadderad obegriplighet. Och mjukt försökte verkligen ögonen att se på mig med våld från italienska tomatpurékonserver och mexikanska majschips. 

  Allt är givetvis dubbelt. Och eftersom jag inte kunde hejda mig i mitt handlande av matvaror, ringde jag till min dotter som kom och plockade upp mig nånstans vid frysdisken. Köttfärsen, lammkotletterna, pastejen, lövbiffen… Allt var uppdukat i potentiella middagskonstellationer. Och allt var mitt. I alla fall härinne, i mitt hjärta. Patricia tar mig först vänligt om axeln, rycker mig i håret – vänligt, sen mer barskt när jag vägrar lämna ifrån mig revbensspjällen. Hemma får jag ingen efterrätt. Jag uttrycker ett välgrundat förakt gentemot den makt min dotter utövar mot mig. Jag är i ett läge jag aldrig bett om, och som för den delen ingen människa ska behöva utsättas för. Patricia säger dock att alla någon gång i sitt liv borde utsättas för tvångsregression, förr eller senare hamnar vi alla ändå där, på hemmet, hjälplösa… Om vi inte går och kolar vippen i förtid, avbryter jag. Jag ler. Jag har aldrig försummat ett tillfälle att få ge uttryck för denna min enda livsvisdom.