Jag tar bussen ut till havet.
Havet, där är det. Nu ser jag. En gubbe i sätet bredvid. Solen står högt och
det är varmt i luften. Fiskmåsar. Blåst. Blått hav. Det glittrar.
”Jag vet i varje fall inte vad du pratar om”,
säger gubben till sin telefon.
En hund kommer springande mot mig när jag
stiger av bussen. Dess käkar klafsar. Jag låser in mig på den offentliga
toaletten vid busshållplatsen. Efter några minuter knackar det på dörren och
jag känner igen rösten som säger: ”Den är död nu.”
Det är gubben.
När jag kommer ut, inte genom dörren utan
genom ett litet fönster på baksidan, ser jag att gubben traskar runt bland
sanddynorna på stranden.
Är hunden verkligen död?
Gubben håller i telefonen och nickar ivrigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar