Olika vykort

Att skriva till dig

istället för att gå ut i solen

(där jag ändå troligtvis skulle dra på mig

malign melanom, eller reta upp en

geting (2 meter i diameter) – 

något som skulle resultera

i min omedelbara död i förtid)

är varken avsevärt roligt

eller anmärkningsvärt stimulerande.

Jag har egentligen, som man säger,  

bättre saker för mig.

När jag tänker på dig

skiftar mina tankar mönster,

och från att ha porträtterat dig

iförd balklänning (eller är det paradklänning?)

(ack, alla tyska baler!)

(Unter Donner und Blitz!),

visar mig de nyckfulla neuronerna:

Länsförsäkringar.

Det är underligt, inte sant?

Vi som hade så kul sist

(minns du?) på vår resa genom

saluhallarna i norra Frankrike

och genom filmerna av

Mark Rappaport.

Hur du var kvar i vykorten, trots att

cellulitremsor smattrade i tunna negationer

mot vindrutan.

Det har varken regnat, snöat

eller haglat, fast något har dock

ägt rum. Det har regnat snö.

Solnedgången, som spelas upp framför oss

som ett parti schack, 

är den vackraste jag någonsin sett.

Och ibland är det ett behov

snarare än en njutning

som leder oss till att leta upp ord

för att förklara de ord som fanns där

före oss.   

Det är här vi spenderar vår semester.

En lugn och fridfull plats. Riktigt campingliv.

Hoppas du mår bra.

Jag skriver om dagarna och på

kvällarna går vi på bio.

Fredag, lördag, söndag.

Livet är tyst. Någon nyser.

Plötsligt förlorar friluftslivet denna särskilda stämning.

Vi åker hem och slår oss till ro i våra kojor.

Och när det börjar regna igen vet vi

att livet fortgår som om inget någonsin hänt.

På bilderna faller löven och det regnar igen.